Det börjar surra av ilska i kroppen när jag hör ordet cancer. Det är ett laddat ord som står för en fasansfull sjukdom enligt mig. Denna månaden då det mesta går i "rosa" så blir man ideligen påmind och det är blandade känslor inför detta. Det gör en påmind att det är viktigt att leva i nuet och försöka ta tillvara på livet, samtidigt som jag får en knagande oro i kroppen.
Min mamma var endast 53 år gammal när hon fick beskedet om cancer och tog sitt sista andetag. Jag har själv börjat nedräkningen till min 53 årsdag, bäst att försöka ta vara på varenda dag, vilket jag är riktigt dålig på att göra. Min kära lilla mamma var en riktig kämpe ända in i det sista. 3 veckor innan hon gick bort så var vi, tillsammans med två av mina väninnor, till Gekås i Ullared för att köpa julklappar. En lång dag som startade vid 4-tiden på morgonen och vi var inte hemma förrän sent på kvällen med en fullpackad bil. Mammas begravning försökte vi få så ljus och glädjerik som möjligt med hjälp av mycket musik och härligt uppträdande av lokala artister. På tillställningen efter jordfästelsen så var det över 100 gäster och istället för blommor så bad vi om ett bidrag till Hospice Gabriel . Det var glädjande när vi kunde överlämna en rejält stor summa pengar till denna underbara verksamhet som hjälper människor den sista tiden i livet.
En bok som jag hemskt gärna skulle vilja läsa, men som jag är lite nervös över vilka känslorna den väcker är "Livet kan inte vänta". Den handlar om 3 unga kvinnor med obotlig cancer, en av dem, Ulrica, finns fortfarande i livet och jag följer hennes blogg. Hon är en tjej med kämparanda som gör att man känner sig skamsen över att man inte tar vara på livet mer. Ta en titt in på hennes blogg du också och inspireras till att leva i nuet.
Många av oss är dåliga på att leva livet, och det gör mig lite ledsen att det kanske krävs något omvälvande för att man ska "vakna till". Men det är bra att man är medveten ändå.
SvaraRaderaJag har köpt boken, men som du har jag inte vågat läsa den än. En annan slags hyllvärmare.
På torsdag ska jag få operera bort en tumör (jag kan inte säga hur tacksam jag är för att den är godartad) så även jag har tankar om framtiden och vad den har för väg för mig.
Jag önskar dig bara underbara dagar.
Cancer är verkligen en vidrig sjukdom. Förlorade min morbror i cancer för drygt 12 år sedan.
SvaraRaderaNär du känner att du orkar så har jag boken ovan. Du får jättegärna låna den. Den var stark, positiv, gripande och sorglig. Alla dessa tre tjejer vet ju, eller visste, att det bara fanns en utgång. Men de kämpade och Ulrica kämpar ju fortfarande. Kommer själv inom kort att ladda upp lite auktioner där pengarna kommer få gå till cancerforskningen. Kram
SvaraRaderaInstämmer i att det väcker känslor, har inte läst boken men följde en av tjejernas blogg tills hon dog. Själv förlorade jag min pappa i sjukdommen då jag var 15.
SvaraRadera